jag ska aldrig mer fälla tårar för dig
Det var fruktansvärt länge sen jag uppdaterade här, hemskt ledsen. Eller nja, har haft fullt upp med allt som händer i livet. Ni vet, stuff. Jag kom på att jag fortfarande inte skrivit inlägget om min och Beatas London resa som jag lovade precis när vi kommit hem, i februari. Bra jobbat. Inte heller har jag uppdaterat er om klassåterföreningen, så jag börjar väl då med den historien.
Det var stelt, jävligt stelt. Vissa hade vuxit till sig, vi käkade konstig pizza, gick runt i korridorerna. Sen blev vi utbjudna på världens mest mobbade bar i världen, drack några cider och snackade, rätt trevligt förvånansvärt nog.
Åh titta jag hade fortfarande blått hår där. Så fint.
Natten innan vi skulle flyga kunde jag inte sova, jag minns att jag låg och vred mig i timmar i Beatas systers säng. Sov max tre timmar, sen bar det av. Lite ångest blandat med panik på väg mot Arlanda men allt löste sig, vi for iväg. Landade, åkta tunnelbana till vårt extremt fina hotel, åt lunch, utforskade, allt sådant där. Det kände som jag kommit hem igen. Vet ni den känslan? När man bara känner att man så klart och tydligt hör hemma någonstans? Jag ville aldrig åka hem till Sverige igen. Vi gick på pub, åt fish and ships, gick så in i helvete mycket, shoppade loss, åt trekantsmackor, såg brit awards, geordie shore och åt god frukost. Vi besökte Ripley's Believe it Or Not och det var så kul, vi tappade bort oss i spegellabyrinten, såg konstiga saker, en stor t-rex, etc. Vi gick på afternoon tea på Fortum and Mason, gjorde riktiga turist saker. Köpte några av Tanyas och Zoes produkter och kände mig lycklig över det. Sista dagen blev jag utfrågad på en date av en man, men det gick ju inte, vi skulle flyga hem och han var nog definitivt över 40+, men jag kände mig smikrad. Första gången någon bjudit ut mig, bara sådär.
Mamma åker till Luleå imorgon för att överraska mommo på hennes födelsedag, är lite avundsjuk, saknar henne så. Samtidigt är jag glad att jag inte ska med, att jag måste stanna hemma med Cosmos. Det är så stökigt, så ångestladdad och svårt med morfar, inte för att det är hans fel att han är sjuk men det är svårt. Istället stannar jag hemma med min kisse, min lilla prins, vi ska se film nätterna lång och imorgon får vi sällskap av gudmor hans. Blir härligt med lite sällskap, det blir troligtvis go mat och godis eller något, plus massa film.
Har börjat se om True Blood också, på något sätt återfunnit min kärlek för det och är helt enkelt hooked igen. Jag minns när jag såg det när det första gången, pappa som föreslog det, jag var runt 9-10 år. Är osäker på om han visste vad han föreslog att jag skulle se, "det har kommit en ny serie med vampyrer! du älskar ju vampyrer!", skrattar högt över det, inte konstigt att jag inte såg längre än en och en halv säsong. Växa upp var väl det som behövdes.
