de största diktarna skall besegra själen

Jag kan aldrig sova nu för tiden. Kroppen säger ja men huvudet säger nej. Har gråtit allt lite för mycket på senaste, åt allt och inget. Grät senaste idag pga lycklig för en vän, hon har hittat rätt och jag gråter mer än henne när vi pratar om det. Jag gråter för att jag är glad för henne. Sen gråter jag till musik, tv, när jag målar eller håller en ytterst simpel konversation. Känner hur gråten kommer. Det tar aldrig slut. Jag är ett emotional wreck. Osäker på vart det kommer ifrån, tror det är blandningen av alla mediciner men jag vet ej säkert.

Min mormor befinner sig just nu i Stockholm och det gör mig lite glad, längtat efter henne men tycker på många sätt att det är jobbigt. Hon är så trött och förstörd, så vill jag inte se henne. Denna vackra lilla kvinna. Åren syns, på gott och ont, och stressen och utmattningen tär. Nu får i alla fall morfar komma till ett boende. Min lilla morfar. Han är dock inte så liten, han är faktiskt jävligt lång. Honom saknar jag. Fast den han var, innan sjukdomen, innan den blivit så långt gången. Nu vet han inte vem jag är. I bästa fall tror han att jag är min mamma, men det är jag ju inte.

En av mina lärare sa igår att hon tyckte jag såg piggare ut en senast vi prata, jag skrattade och sa "fake it until you make it". Ofta är symptomen av depression att man slutar göra saker man i vanliga fall gör dagligen, på många sätt stämmer den in. Jag skriver nästan aldrig längre, inte heller kan jag läsa och mitt ritblock är slut och nu kan jag inte börja igen. Däremot när det kommer till mitt utseende när jag väl tar mig till skolan, sminkar jag mig som oftast och tar på mig fina kläder. Egentligen borde jag "förlorat" den delen också, om vi ska gå textbook på det hela. Men jag gömmer mig bakom det. Är man all dolled up är det ingen som frågar vad det är för fel på en. Det tänker säkert ändå, jag menar det kan jag inte hindra, jag gick från bra närvaro till värdelös på snabbare än ett klick. Men jag slipper åtminstone den stela stunden då någon frågar vad som hänt, är du sjuk? Ja, jo, där fick du mig. Sjuk i huvudet. Eller i själen. Osäker på vad det är min mamma brukar säga, något av dem är det i alla fall.

Har inte självskadat på en vecka, en poäng till mig. Det är svårt. Så fruktansvårt jävla svårt. Jag vill jag vill jag vill. Men nej. Jag kan fixa det här. Pepp pepp.

Inser att det är dags för att lägga ner telefonen igen, klockan närmar sig 03.00, då är det 4 timmar kvar till uppstigning. Jag kommer inte somna, men om jag slutar skriva här nu kan vi låtsas att jag gör det. I slutändan kommer det ändå sluta med att jag är ett emotional wreck, så vi ser över det. Låtsas att jag sover.

God afton / morgon