and while we were here // jag vill inte dö jag vill bara inte leva
För någon natt sen såg jag And While We Were Here och blev kär. Hur vacker är inte den filmen alltså. På alla sätt och vis. Hur den var så galet vackert filmat, skriven och spelad. Och jag ville så gärna att den skulle sluta på ett sätt, men jag insåg rätt snabbt att det inte skulle hända och jag var helt okej med det. That never happens. Den handlade om så mycket mer än att Jane inledde en affär med Caleb när hon kom till Italien med sin man, den handlade om att vara fast i en tillvaro där man inte är lycklig och känner sig osedd. Till att sedan finna något som får en att inse sin tillvaro, för att sedan bryta sig loss och göra något för sig själv.
You've got to make your own life, one that you love, and you can't be afraid of time. Time is shiftable. There are moments of my life that I'd trade sixty years to have back again. That's the truth. You know the truth when you find it. It'll come to you like something you've known before rather than something you're learning for the first time.
You make me feel nervous // You make me feel calm
There are the great big events, the things you think you'll always remember, and you do, but are other smaller ones...picking a blackberry that's been in the sun, or brushing the fingertip of someone you didn't know you loved until you touched them.
It's like this Asian proverb... Says that anyone you're destined to meet like uh, your soulmate or your family or you know, someone you bump into on the street, we're all connected by this red string. It can be tangled or stretched, but it can never be broken.
-----
Dramaten satte upp en föreställning av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Givetvis införskaffade min far biljetter till denna och vi satt bänkade för att se Melinda Kinnaman framföra denna som monolog. För alla som inte vet berättar Heberlein om sitt eget liv som bipolär, trebarns mamma och fram och tillbaka självmordsbenägen. Låter som en jätte uppiggande föreställning I know. Och jag såg något galet fram emot den.
Heberlein är i fyrtioårs åldern och har upplevt mycket mer än mig, men trots mina knappt tjugo små år fanns det så mycket som talade till mig och jag kände igen. Det var tankarna, ångesten, självmordsbenägheten, självskadandet, etc.
Och Melinda.. Melinda, Melinda, Melinda. Wow. Alla dessa oändliga applåder jag ville ge henne. Monologer kan bli långtråkigt, enformigt, men hjälp. Det var så levande.
Skulle kunna se den igen och igen.