Man skulle kunna tro att jag flyttar hemifrån när jag packar ihop mina saker. Fast det ska jag ju inte. Jag har inte bott där på snart två år, tror jag - räknar inte direkt. Ändå slant det en tår när jag packade ner saker från ett rum där jag levt ett halvt liv sen jag var sju. Det kändes konstigt, jag borde inte låtit en tår slippa förbi - jag bor ju inte ens där längre. Men ändå kändes det som om jag packade ned mina saker och flyttade ur familjen. Det finns inte längre något rum där som är mitt, bara en madrass eller soffa jag kan låna om jag känner för det. Är det så det känns att flytta hemifrån?

"Vi kör över sakerna någon dag framöver"

Jag vet inte vart jag ska få plats med allt som jag trök ner i kartongerna. Lär troligtvis behöva omorganisera, riva ut allt för att sedan bygga upp det igen. Ny-gamla saker i ett nytt men gammalt rum. Det känns konstigt, att behöva ställa upp saker här som egentligen ska vara där, som alltid har varit där men nu ska vara här.