let these words be the first to find your ears

 
För några dagar sen såg jag filmen The Little Deathsom kom någon gång i slutet på förra året tror jag. Den handlar i alla fall om olika par som man får följa, mesta dels inriktat på deras sexliv och konstiga fetishar - jag fattar, det låter helt stört, men så störd var den faktiskt inte. Jag medger att den var väldigt skum och att jag i någon gång av början av filmen tänkte för mig själv vad fan är det jag sitter och tittar på? Men trotts allt såg jag klart den, och jag är fan glad att jag gjorde det. Under en del av filmen, närmare slutet, får man träffa Monica och Sam, och alltså.. jag skrattade så, det var hel galet, men så gulligt på samma sätt på något konstigt vis, jag blev rörd, typ. Slutade i alla fall i tårar när de började spela light (sleeping at last) i deras sista minut. Jag kände mig typ lycklig efter den? Är det konstigt? Inte lycklig efter hela filmen men deras lilla historia, Monica och Sams alltså. Jag föreslår faktiskt att man ser den och faktiskt kämpar sig igenom den även om man bara tycker den är helt skruvad. För alltså jag fick skratta, flera gånger under filmen. Såg om den nyss. Eller ja, spolade lite hit och dit men ändå. Se den. The Little Death.
 
Det närmar sig fredag, bara 51 minuter kvar. Sen återstår en engelsk lektion och en retorik redovisning men det lär jag nog överleva. Sen är det helg, och det ska bli så skönt, men också för att när helgen börjar så börjar starten på massa kuligt. För joho då, jag har massor att se fram emot.
  • födelsedagsfirande för Janne på lördag
  • mottagning hos pappa på söndag för min födelsedag
  • min födelsedag på måndag som ska firas lite smått med Matilda och Linnea på eftermiddagen och sedan med mor på kvällen
  • födelsedags/tjejmiddag på fredag
  • restaurang för att fira födelsedagen åter igen med släkten
Förväntar mig pompa och ståt. Typ. Hur som helst ser jag väldigt fram emot det, även fast det finns lite små ångest som kryper i kroppen. Jag fyller trotts allt 18. 18 år, myndig, vuxen. Jöskus. Det känns galet, när jag fyllde 15 kändes det som en evighet kvar och nu är dagen nästan här, på måndag. Trotts allt kanske jag ändå förstår varför min mamma är i chock, att jag inte längre är en liten bebis utan snart myndig och då kan inte ens hon säga stopp till saker. Ska jag vara ansvarig för mig själv? Jöskus. Men det blir bra, det kommer bli bra. Det är jag säker på.
 
I onsdags besökte jag Susan, min käre fars tatuerar som jag i smyg crushar lite på för shit vad hon är snygg. Vi pratade lite, tittade på några bilder och hoppsan hejsan var det bestämt, tjugonde februari. Jag blir med tatuering, hur galet är inte det? Är sjukt taggad och lite smått nervös men det känns bra, jag är säker. Har funderat på det i många år nu, men bara nyligen för något år sen berättat för andra, och nu snart händer det. Helt otroligt.

Kommentera här: