Jag grät, jag grät, jag grät. Grät för att det gjorde så ont men jag gjorde ingenting, så applåd till mig. Jag grät för att jag ville vara bra men känner mig misslyckad och värdelös, en besvikelse, jag grät för att ingen vill ha mitt hjärta, jag grät för att ångesten pulserade i hela min kropp och jag ville bara att det skulle ta slut. Det pågår en tyst storm i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill göra allt och inget. Jag vill klättra alla berg i världen, men jag vill ligga under mitt täcke. Jag vill flytta om mitt rum, men jag vill sitta i soffan och se film. Jag vill göra något galet, men jag vill vara säker bakom min dörr. 

 

 

Jag längtar efter sommarlovet och dagarna känns onödigt långa tills dess, det stirras in i vita väggar när jag väl orkar att ta mig in för att sitta av tiden. Varför kan de inte bara släppa oss på en gång? Vi såg de sämsta, bästa, konstigaste och läskigaste auditionens, jag och tjejerna, på lektionen, det var kul. Vi satt ihop tryckta så att alla skulle kunna se skärmen och jag mådde bra, det fanns inte ens en liten gnista av ångest i kroppen. Ge mig mera sådant. Ge mig tillbaka mitt liv.

 

Jag vill börja fota, skriva, läsa igen. Jag vill göra allt det där jag älskar men fokuset är försvunnet och jag vet inte vart jag ska hitta det. Kanske kommer det tillbaka under sommaren. Jag vill läsa alla böcker jag inte rört i min bokhylla sedan jag fick dem, bläddra de papper jag en gång höll så kärt och förlorade mig själv i för att gömma mig från världen. Jag vill skriva alla ord jag kan så att det hänger ihop och inte är en enda stor sörja, för det är vad det har vart på senaste. Jag vill se världen genom min lins igen och fånga minsta lilla, för att evigt kunna minnas det sedan.

 

Hur börjar jag?