Det finns en lista, långt nere på min oerhört långa spotifylista, som heter exploding' (varför ' kom in vet jag inte riktigt, antar att jag råka komma åt knappen, men det är oväsentligt just nu). Den slog jag på kanske lite för högt i mina hörlurar, kanske så att det hördes ut, men inget hörds in, och det var allt jag ville slippa. Med bestämda steg i mina fina fake vans promenerade jag genom det regn som föll över vad som kändes bara vara mitt huvud, samtidigt som jag rökte några för många cigaretter på den inte så farligt långa vägen mellan tunnelbaneuppgången och källardörren. 

 

 

Det är otroligt hur man kan gå från helt okej glad och positiv inför dagen (trotts att den är lång), till att allt vänds upp och ner på två enkla minuter. Ni förstår, jag skulle säga att jag är väldigt mogen och att även många andra i min ålder också är det, men gud måste ha glömt vissa. Jag accepterar inte att få en av mina närmaste vänner behandlad med noll respekt, som om hen vore trash jämfört med x. Jag är klar. Jag är färdig med att vara vuxen och mogen, att vara den som tar hand om någon som inte gör något förutom att dra energi ur en, så att när jag kommer hem bara vill lägga mig under en filt och gråta. Jag är ingen ägodel, jag är inget pris, du kan inte tävla om mig, jag kommer inte tycka om dig mer för att du klankar på mina vänner, för att sedan, när du inte får som du vill gå runt och säga att det är synd om dig. För vem fan har inte haft det jobbigt, vem fan har inte blivit mobbad? Det är ingen jävla ursäkt för att få bete sig som en efterbliven dadel.

Bakom stängda dörrar vet jag inte vad som försiggick, men ett mindre hejdå blev det och kanske blir det så även imorgon. Men nu är det klart, för jag är trött, och jag skiter i ditt liv. Du är inte tillräckligt bra för mig, inte tillräckligt bra för någon.