Två veckor av att ha bott själv lider mot sitt slut och jag tar det med lite ledsamhet. Jag har trivts bra hemma, själv, med katten. Bara han och jag. Det får mig att längta till att bo själv. Mina ensamma vanor är sådan stor skillnad på de vanor jag har annars, när jag inte bor själv.

 

 

Jag kommer hem på små timmen nu efter att ha vandrat lycklig genom Sundbybergs tomma gator. Jag har haft pizzakväll med min syster. Sett Spy Kids och Spy Kids 2, sovit med henne i min famn i soffan. Vi har pratat om att hon testas för dyslexi och vad det innebär, jag hjälper henne städa hennes rum och vi dansar till hennes favorit musik.

Runt tio kommer pappa och Åsa hem, Lyra går och lägger sig snart där efter och vi lämnas ensamma i köket. Vi pratar om pjäsen de såg och hur man bara fullt förstått dem om man läst sammanfattningen innan. Åsa och jag bestämmer att vi ska gå och se Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva tillsammans för jag kan inte släppa taget om den och hon vill gärna se den igen hon med. Det skrattas och samtalsämnena är alla möjliga. Åsa tar fram ost och kex och pappa som spelat Leonard Cohens senaste och sista album byter till Freddie Wadling. Lagom onykter berättar han om stunden han insåg att Åsa är kvinnan i hans liv. Han säger att allt föll på plats när han hörde Wadlings låt ihop med Sophie Zelmani, den han tatuerat in precis nedanför knogarna. Vi lyssnar på låten i tystnad och jag kan inte annat än le. Pappa säger att han läst en recenssion i tidningen om Agnes Obels spelning som varade i onsdags och undrar hur jag hittade henne. Jag säger att det var 2011, en av hennes låtar var med i en tv-serie, jag hörde den och kände bara att det här är bra. Jag berättar att hennes musik var det jag lyssnade mest på när jag var som mest deprimerad och att den gjorde mig lugn, hur mycket den hjälpte – trotts sin brist på "peppighet". Det spelar ingen roll, så länge den hjälpte, säger han och lägger till hennes album i en lista att lyssna på.

Klockan blir kvart i ett och jag kramar om pappa och Åsa innan jag tar på mig skorna. Jag tänder en cigg och vandrar hem med Agnes Obel i lurarna. Inget finns det som är så bra som att vandra lycklig hem från pappa, för det har jag inte gjort sen jag vet inte när.